Med hårt arbete kan alla lyckas!

På måndag morgon tog jag ångbåten ner till Polen. Både för att se den fantastisk miljön men också för att äntligen få träffa vår fösta kvinnliga nobelpristagare i fysik Marie Curie.
Det var på tiden någon kvinna skulle få det priset!

Man vet aldrig riktigt innan hur ett reportage ska bli men på vägen ner kände jag verkligen på mig att detta skulle bli ett riktigt intressant och roligt reportage eftersom att jag själv inte kan så mycket om fysik och kemi.

Båtturen var lång och kall, trots att båten gick klockan 5 på morgonen så skulle ja inte va framme förrän 7 på kvällen.Men som tur var hade jag med mig ordentligt med kläder för att slippa frysa. Blåsten var stark denna dag, kaptenen bad alla att hålla sig så mycket i mitten av båten som möjligt för att minska risken att slå över.
Jag trodde nästan aldrig jag skulle komma fram! Jag vaknade upp av en hög ringning och en tjock vindpust mot mitt ansikte av att bryggan gick i land och vi var framme, Jag hade visst råkat slumra till.
Himlen var stjärnklar i Warszawa denna kväll. Jag visste inte riktigt var jag skulle ta vägen, så jag gick fram till en gammal dam som satt på en parkbänk alldeles ensam under de tomma träden och frågade om hon visste va Marie Curie bodde. Och vilken tur ja hade! Hon berättade raka vägen till Maries hus.

Huset var stort och ståtligt, jag gick fram för att knacka på men hejdades av ett stort brett leende som dök upp bakom dörren. Det var såklart ingen mindre än Marie Curie. Redan då lade jag märke till hennes givmildhet. Och första ögonkontakten med de chokladbruna ögonen är inget man glömmer.

Hon bjöd in mig och visade mig runt i det majestätiska huset. Något som var rätt coolt att se var hennes egna museum som ligger på andra våningen i huset. Jag kan verkligen rekommendera att åka dit och ta en närmare titt på alla hennes upptäckter under alla år som vetenskapskvinna.

Efter rundturen slog vi oss ner i soffan på nedervåningen och det var då jag äntligen kunde börja intervju. Jag ställer ifrån mig kaffekoppen, möter hennes nyfikna blick och ställer den första frågan.

- Vad är det som gjort dig så känd?

- Jo! Säger hon med en stolt röst. Det är då som sagt min forskning inom kemi och fysik och att jag uppfann ämnena polonium och radium som är två radioaktiva ämnen. Det var då jag uppfann radioaktiviteten och därför fick jag också ett nobelpris inom fysik. Och det var nog den största delen till att jag blev känd eftersom jag var den första kvinnan att få priset!

- Ja detta är ju verkligen fascinerande! Jag vet att du inte längre håller på med din forskning för du har ju som sagt börjat komma dig till åren så att säga, men när är du egentligen född?
Jag hinner uppfatta hennes besvikna blick och förstår att detta var en känslig del för henne.

- Jag är faktiskt född här i Warszawa inte alls långt ifrån där vi befinner oss nu. Det var 1867 vilket betyder att jag nu är 65 år gammal, så själva forsknings tiden är väl över om man säger så. (Suck)
Livet som vetenskapskvinna hade nog varit en viktig del i hennes liv som hon saknade mycket. Jag släpper ämnet och går istället in på nästa fråga. Denna gången med lite gladare tonfall.

- Vad var det egentligen som fick dig att börja läsa om just fysik och kemi?

- Varför jag började läsa om kemi och fysik var för att jag som barn inte hade det så enkelt hemma.
Vi hade inte alls gått om pengar och jag förlorade min mamma som litet barn. Så ja och min syster bestämde oss tidigt att vi ville ha en högre utbildning för att få ett större yrke och tjäna pengar. Sedan var jag väldigt duktig i skolan med, så det var inga svårigheter att börja läsa lite mer om medicin.
- Åh jag beklagar, måste varit jobbigt att förlora sin mamma under den åldern. Men ändå bra att du hade din syster på din sida. 

Där vill jag inte heller gå in att röra mer så jag frågar istället:

- Har du samarbetat med någon?

- Ja det har jag faktiskt. När jag startade min utbildning i Paris så träffade jag Pierre Curie som nu idag är min make. Vi blev vänner med en man som heter Henri Becquerel och det var för den mesta delen vi som samarbetade om man säger så.
- Verkligen häftigt att du träffade ditt livs kärlek under din utbildning i Paris. Gjorde ni några större upptäckter tillsammans?

- Ja det kan man väll verkligen säga att vi gjorde! Det var nämligen vi som tillsammans uppfann radioaktiviteten genom att Henri först hittat ämnet uran och därefter märkte vi att det gav strålning och det var då vi hittade radioaktiviteten. Och efter denna upptäckt fick vi nobelpriset i fysik.
- Det låter ju fantastiskt att det var just ni som hittade radioaktiviteten. Tack vare er så kan ju vi använda det nu idag. Fick ni något mer pris tillsammans?
- Nej inte alla vi tre tillsammans men däremot fick jag och Pierre ännu ett pris och denna gången i Kemi tack vare vår upptäckt av de radioaktiva ämnena polonium och radium som jag nämnde tidigare.

- Vad är ditt största minne från barndomen?
- Åh, de var en svår fråga, jag har så många minnen. Men det starkaste som jag själv minns är hur svårt det var för mig och min syster efter att min mor dött. Vi hade inte alls råd att komma in på det universitet vi ville. Men vi kom på en bra plan där jag själv hittade ett jobb som lärarinna och kunde få ihop tillräckligt med pengar till sin syster. Och efter hennes examen kunde hon i sin tur betala min resa. Utan det samarbetet hade jag inte haft Pierre idag! Sa hon samtidigt som jag skymtade en tår ner för kinden.
Jag tog en titt på klockan som hängde på den brunmålade väggen och lade märke till att hon redan var 10, så jag förberedde mig för att ställa min sista fråga.
- Hände det aldrig att du trodde att ni inte skulle klara av att komma in på universitetet i Paris, trots alla omständigheter?
- Nej faktiskt inte, vi blickade hela tiden framåt och försökte släppa det förflutna. Och sen när jag väl hade kommit så var det bara att aldrig ge upp och fortsätta min forskning.

- Det glädjer mig att höra. Ja, då får la jag tacka för mig då! Det har verkligen varit jättetrevligt och jag har lärt mig så mycket mer om fysik och kemi, Tack!
- Nej det är väll jag som ska tacka. Det var jätte roligt att du ville komma hit!
Hon gav mig en värmande kram och vinkade hej då. Jag tog mina anteckningar och la ner dom i min väska och börja gå mot hotellet jag skulle sova i under natten.
På vägen till hotellet kunde jag inte låta bli att tänka på dom fantastiska upptäckterna hon berättat om och hennes annorlunda liv. Det började med en liten fattig flicka till en stor känd framgångsrik Kvinna. Rätt otroligt när man tänker på det.
Vilken tur att hon var på semester i sitt hemland just denna månaden. Annars hade jag aldrig fått göra denna intervju. Och vem vet nån gång kan det bli jag som får ett nobelpris.