Det var i månadsskiftet i oktober-november 1943, exakt ett halvår efter överflyttningen från Warszawas getto, som ett antal av de judiska arbetarna i arbetslägren runt Lublin plötsligt blev utkommenderade att gräva diken.
Samma order gick ut i Trawniki där Schultzfabriken var utlokaliserad, i Poniatowa där Többens var utlokaliserad och i Majdanek dit många av de övriga som återfanns i Warszawas getto tagits.
Arbetarna upplystes om att man behövde dikena för "splitterskydd" eller, enligt en annan uppgift, luftvärnsförsvar.
Rykten hade börjat surra i lägren.
"Nu inväntar vi de saker som komma skall", skriver Helene Chilf i slutet av oktober. "De kommande dagarna kommer att föra med sig något nytt."
Mellan klockan fem och sex på morgonen dök de upp. Det var den 3 november 1943, och de olika SS-förbanden hade snabbt förflyttats till Lublinområdet från så långväga platser som Auschwitz, Poznan och Königsberg. Det behövdes många män för att utföra dagens ohyggliga arbete.
I Majdanek var namnuppropet den morgonen ovanligt kort och de icke judiska fångarna blev därefter ombedda att gå tillbaka till sina baracker. I arbetslägret i Trawniki fanns i princip bara judiska fångar, så där krävdes ingen uppdelning.
Bilen med de stora högtalarna hade ställt upp i lägret. Musiken var öronbedövande, det lär ha varit marscher och en del valser av Johann Strauss.
Det makarbra musicerandet satte igång samtidigt som den första gruppen arbetare från Schultz leddes över arbetslägerområdet till gränsen mot utbildningslägret.
Där blev de ombedda att klä av sig nakna och lägga sina kläder på en hög med alla andra kläder. Sedan blev de tillsagda att springa.
Vid de stora dikena - för de var flera stycken - stod fyra,fem beväpnade män vid varje.
De nakna judarna beordrades gå ner i dikena och lägga sig. Sedan sköts de till döds.
Dikt:
Detta som står här är så sant! Det finns så många människor som sätt mycket hemska saker! Jag är inte en av dom, vilket jag är mycket glad över. Efter att ha upplevt förskräckliga händelser så sätter det sig på minnet och man kommer alltid känna smärtan från dom, det är en smärta som sitter inuti som man aldrig glömmer.
Dessa människor i texten hoppas jag man aldrig glömmer. Jag tycker så otroligt synd om dom! Att ens tyskarna kan få för sig att göra något sånt! Det är galet eller sjukt kanske man ska säga. Människorna var sjuka i huvudet och detta, bara på grund av en person som var en bra talare som alla lyssnade på.
Det var svårt att hitta en dikt till denna texten. Jag förstod först inte riktigt vad den handlade om. Men sen när jag kom till slutet av texten där dom berättar om hur dom sköt ihjäl oskyldiga personer nakna i groparna som dom själva grävt, var det bara det som fastnade och det jag ville hitta en dikt till!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar