V. 40 Ninas Resa

"Hanka dolde inte för mig att hon var judinna, och i skydd av mörkret, medan vi låg där i sängen, berättade hon för mig om sitt liv och sina framtidsdrömmar.
"Om vi överlever det här kriget, Nina sa hon - blir vi de enda vittnena. Det kommer inte att finnas många vittnen, så det är viktigt att vi kommer ihåg det som händer oss nu"
Det fastnade hos mig, det hon sa fastnade onekligen hos mig. Väldigt djupt...

Varje gång jag läser en text eller hör en berättelse så får jag egna bilder i huvudet på hur det kan se ut, och just till den här texten kunde jag se hur Hanka och Nina låg i sängen och pratade. Det var mörkt och kyligt utanför, dom fick ligga tätt intill varann för att hålla värmen. Ibland känns det till och med som om man är med i berättelsen, det är en häftig känsla! Den känslan tror jag man får när man är riktigt inne i en bok.

Det var svårt att hitta exakt en sådan bild som jag fick i huvudet men jag tyckte denna var rätt lik som jag föreställde det själv. Bara vi bortser från att det är ljust i rummet och att dom sitter upp så hade den varit perfekt.

Här på bilden ovanför så ser vi Nina och Hanka när dom pratar om hur viktigt det är att dom kommer ihåg det som händer! Hur kriget var, hur det uppstod, vad dom själva kände m.m. Det är så viktigt! Tänk, utan alla vittnen hade vi knappt haft en aning om vad som hände under andra världskriget. 
Så glöm inte att ''komma ihåg''!

Text: 2
Sensommaren 1942 rensades de som inte var arbetsföra – barn, gamla och sjuka – ut från ghettot i Zamosc. Gabryela var en av dessa. Från ghettot gick hon till fots i en flera dagar lång marsch mot ett förintelseläger, troligen Majdanek.



   

Gabryela Bromberg heter en kvinna som levde i Polen under andra världskriget. Hon berättar om sin barndom och om vad som inträffade i landet. Men också om hur hon blev tvungen att fly med sin kusin till en kvinna som hennes far hade bett att ta hand om dom. Tyvärr klarade sig inte kusinen men det gjorde däremot Gabryela som fick hjälp av kvinnan att hålla sig gömd i ett skjul i två år. Vilket var en tur för hon överlevde och bor nu i Sverige.

Detta är rätt fruktansvärt när man tänker på det. Att få vara med om en sådan här hemsk händelse är något man minns för livet. Och på ett sätt är det bra, så hon kan föra vidare detta till sina barn som sedan berättar det för deras barn och så håller det på så.

Bilden jag har valt tycker jag är både hemsk och intressant. När jag ser den så tänker jag på att det var nog ungefär såhär det såg ut när judarna blev tvungna att lämna deras getton. På bilden ser man också att alla håller upp händerna och det är antagligen för att dom blir hotade av vakterna som riktar gevären mot dom. Jag tror att det var ungefär samma sak som hände för Gabryela. Att dom kommer ut mitt i en gata och så står fullt med tyskar och riktar gevären mot dom.
Längst fram på bilden ser man en liten tjej, jag tänker att det är Gabryela och bakom henne står hennes mamma. Detta var kanske var det sista ögonblicket för hon och hennes mamma tillsammans. Det var nog det här som inträffade innan hon skulle fly.

Texterna jag har skrivit om passar faktiskt ihop på ett sätt. När jag först börja läsa texten om Gabryela så tänkte jag direkt på Nina. Det kändes precis som om det var Nina som berättade om hennes barndom. Nina berättar också om hennes liv i Polen och hur dom får bo i getton och tillslut lämna gettona på grund av nya regler. Tänk så kanske till och med Nina och Gabryela kände varann eller bodde i samma getto. Vem vet? Båda texterna handlar ju om vittnen och det är tack vare såna som dom som vi vet mer om vad som hände under andra världskriget.