tisdag 22 oktober 2013

Med hårt arbete kan alla lyckas!

På måndag morgon tog jag ångbåten ner till Polen. Både för att se den fantastisk miljön men också för att äntligen få träffa vår fösta kvinnliga nobelpristagare i fysik Marie Curie.
Det var på tiden någon kvinna skulle få det priset!

Man vet aldrig riktigt innan hur ett reportage ska bli men på vägen ner kände jag verkligen på mig att detta skulle bli ett riktigt intressant och roligt reportage eftersom att jag själv inte kan så mycket om fysik och kemi.

Båtturen var lång och kall, trots att båten gick klockan 5 på morgonen så skulle ja inte va framme förrän 7 på kvällen.Men som tur var hade jag med mig ordentligt med kläder för att slippa frysa. Blåsten var stark denna dag, kaptenen bad alla att hålla sig så mycket i mitten av båten som möjligt för att minska risken att slå över.
Jag trodde nästan aldrig jag skulle komma fram! Jag vaknade upp av en hög ringning och en tjock vindpust mot mitt ansikte av att bryggan gick i land och vi var framme, Jag hade visst råkat slumra till.
Himlen var stjärnklar i Warszawa denna kväll. Jag visste inte riktigt var jag skulle ta vägen, så jag gick fram till en gammal dam som satt på en parkbänk alldeles ensam under de tomma träden och frågade om hon visste va Marie Curie bodde. Och vilken tur ja hade! Hon berättade raka vägen till Maries hus.

Huset var stort och ståtligt, jag gick fram för att knacka på men hejdades av ett stort brett leende som dök upp bakom dörren. Det var såklart ingen mindre än Marie Curie. Redan då lade jag märke till hennes givmildhet. Och första ögonkontakten med de chokladbruna ögonen är inget man glömmer.

Hon bjöd in mig och visade mig runt i det majestätiska huset. Något som var rätt coolt att se var hennes egna museum som ligger på andra våningen i huset. Jag kan verkligen rekommendera att åka dit och ta en närmare titt på alla hennes upptäckter under alla år som vetenskapskvinna.

Efter rundturen slog vi oss ner i soffan på nedervåningen och det var då jag äntligen kunde börja intervju. Jag ställer ifrån mig kaffekoppen, möter hennes nyfikna blick och ställer den första frågan.

- Vad är det som gjort dig så känd?
- Jo! Säger hon med en stolt röst. Det är då som sagt min forskning inom kemi och fysik och att jag uppfann ämnena polonium och radium som är två radioaktiva ämnen. Det var då jag uppfann radioaktiviteten och därför fick jag också ett nobelpris inom fysik. Och det var nog den största delen till att jag blev känd eftersom jag var den första kvinnan att få priset!
- Ja detta är ju verkligen fascinerande! Jag vet att du inte längre håller på med din forskning för du har ju som sagt börjat komma dig till åren så att säga, men när är du egentligen född?
Jag hinner uppfatta hennes besvikna blick och förstår att detta var en känslig del för henne.
- Jag är faktiskt född här i Warszawa inte alls långt ifrån där vi befinner oss nu. Det var 1867 vilket betyder att jag nu är 65 år gammal, så själva forsknings tiden är väl över om man säger så. (Suck)
Livet som vetenskapskvinna hade nog varit en viktig del i hennes liv som hon saknade mycket. Jag släpper ämnet och går istället in på nästa fråga. Denna gången med lite gladare tonfall.
- Vad var det egentligen som fick dig att börja läsa om just fysik och kemi?
- Varför jag började läsa om kemi och fysik var för att jag som barn inte hade det så enkelt hemma.
Vi hade inte alls gått om pengar och jag förlorade min mamma som litet barn. Så ja och min syster bestämde oss tidigt att vi ville ha en högre utbildning för att få ett större yrke och tjäna pengar. Sedan var jag väldigt duktig i skolan med, så det var inga svårigheter att börja läsa lite mer om medicin.
- Åh jag beklagar, måste varit jobbigt att förlora sin mamma under den åldern. Men ändå bra att du hade din syster på din sida. 
Där vill jag inte heller gå in att röra mer så jag frågar istället:
- Har du samarbetat med någon?
- Ja det har jag faktiskt. När jag startade min utbildning i Paris så träffade jag Pierre Curie som nu idag är min make. Vi blev vänner med en man som heter Henri Becquerel och det var för den mesta delen vi som samarbetade om man säger så.
- Verkligen häftigt att du träffade ditt livs kärlek under din utbildning i Paris. Gjorde ni några större upptäckter tillsammans?
- Ja det kan man väll verkligen säga att vi gjorde! Det var nämligen vi som tillsammans uppfann radioaktiviteten genom att Henri först hittat ämnet uran och därefter märkte vi att det gav strålning och det var då vi hittade radioaktiviteten. Och efter denna upptäckt fick vi nobelpriset i fysik.
- Det låter ju fantastiskt att det var just ni som hittade radioaktiviteten. Tack vare er så kan ju vi använda det nu idag. Fick ni något mer pris tillsammans?
- Nej inte alla vi tre tillsammans men däremot fick jag och Pierre ännu ett pris och denna gången i Kemi tack vare vår upptäckt av de radioaktiva ämnena polonium och radium som jag nämnde tidigare.

- Vad är ditt största minne från barndomen?
- Åh, de var en svår fråga, jag har så många minnen. Men det starkaste som jag själv minns är hur svårt det var för mig och min syster efter att min mor dött. Vi hade inte alls råd att komma in på det universitet vi ville. Men vi kom på en bra plan där jag själv hittade ett jobb som lärarinna och kunde få ihop tillräckligt med pengar till sin syster. Och efter hennes examen kunde hon i sin tur betala min resa. Utan det samarbetet hade jag inte haft Pierre idag! Sa hon samtidigt som jag skymtade en tår ner för kinden.
Jag tog en titt på klockan som hängde på den brunmålade väggen och lade märke till att hon redan var 10, så jag förberedde mig för att ställa min sista fråga.
- Hände det aldrig att du trodde att ni inte skulle klara av att komma in på universitetet i Paris, trots alla omständigheter?
- Nej faktiskt inte, vi blickade hela tiden framåt och försökte släppa det förflutna. Och sen när jag väl hade kommit så var det bara att aldrig ge upp och fortsätta min forskning.

- Det glädjer mig att höra. Ja, då får la jag tacka för mig då! Det har verkligen varit jättetrevligt och jag har lärt mig så mycket mer om fysik och kemi, Tack!
- Nej det är väll jag som ska tacka. Det var jätte roligt att du ville komma hit!
Hon gav mig en värmande kram och vinkade hej då. Jag tog mina anteckningar och la ner dom i min väska och börja gå mot hotellet jag skulle sova i under natten.
På vägen till hotellet kunde jag inte låta bli att tänka på dom fantastiska upptäckterna hon berättat om och hennes annorlunda liv. Det började med en liten fattig flicka till en stor känd framgångsrik Kvinna. Rätt otroligt när man tänker på det.
Vilken tur att hon var på semester i sitt hemland just denna månaden. Annars hade jag aldrig fått göra denna intervju. Och vem vet nån gång kan det bli jag som får ett nobelpris.

lördag 19 oktober 2013

Ninas resa vecka 41

"Operation skördefest" torde vara ett av de mest cyniska namn som någonsin givits en massaker. men så kom den att kallas. Namnet myntades förstås av förövarna.
Det var i månadsskiftet i oktober-november 1943, exakt ett halvår efter överflyttningen från Warszawas getto, som ett antal av de judiska arbetarna i arbetslägren runt Lublin plötsligt blev utkommenderade att gräva diken.

Samma order gick ut i Trawniki där Schultzfabriken var utlokaliserad, i Poniatowa där Többens var utlokaliserad och i Majdanek dit många av de övriga som återfanns i Warszawas getto tagits.
Arbetarna upplystes om att man behövde dikena för "splitterskydd" eller, enligt en annan uppgift, luftvärnsförsvar.

Rykten hade börjat surra i lägren.

"Nu inväntar vi de saker som komma skall", skriver Helene Chilf i slutet av oktober. "De kommande dagarna kommer att föra med sig något nytt."

Mellan klockan fem och sex på morgonen dök de upp. Det var den 3 november 1943, och de olika SS-förbanden hade snabbt förflyttats till Lublinområdet från så långväga platser som Auschwitz, Poznan och Königsberg. Det behövdes många män för att utföra dagens ohyggliga arbete.

I Majdanek var namnuppropet den morgonen ovanligt kort och de icke judiska fångarna blev därefter ombedda att gå tillbaka till sina baracker. I arbetslägret i Trawniki fanns i princip bara judiska fångar, så där krävdes ingen uppdelning.

Bilen med de stora högtalarna hade ställt upp i lägret. Musiken var öronbedövande, det lär ha varit marscher och en del valser av Johann Strauss.
Det makarbra musicerandet satte igång samtidigt som den första gruppen arbetare från Schultz leddes över arbetslägerområdet till gränsen mot utbildningslägret.
Där blev de ombedda att klä av sig nakna och lägga sina kläder på en hög med alla andra kläder. Sedan blev de tillsagda att springa.
Vid de stora dikena - för de var flera stycken - stod fyra,fem beväpnade män vid varje.

De nakna judarna beordrades gå ner i dikena och lägga sig. Sedan sköts de till döds.


Dikt:



Detta som står här är så sant! Det finns så många människor som sätt mycket hemska saker! Jag är inte en av dom, vilket jag är mycket glad över. Efter att ha upplevt förskräckliga händelser så sätter det sig på minnet och man kommer alltid känna smärtan från dom, det är en smärta som sitter inuti som man aldrig glömmer.
Dessa människor i texten hoppas jag man aldrig glömmer. Jag tycker så otroligt synd om dom! Att ens tyskarna kan få för sig att göra något sånt! Det är galet eller sjukt kanske man ska säga. Människorna var sjuka i huvudet och detta, bara på grund av en person som var en bra talare som alla lyssnade på.

Det var svårt att hitta en dikt till denna texten. Jag förstod först inte riktigt vad den handlade om. Men sen när jag kom till slutet av texten där dom berättar om hur dom sköt ihjäl oskyldiga personer nakna i groparna som dom själva grävt, var det bara det som fastnade och det jag ville hitta en dikt till!

måndag 14 oktober 2013

Kemiska vapen i Syrien!

I Syrien vet man att det i ett tag används endel kemiska vapen. Men det var inte förrän ett par månader sedan som man fick reda på en stor gasattack som sägs har dödat flera tusen personer med den mycket giftiga gasen. Men tack vare FN:s inspektörer så fick dom det bevisat att det hade använts kemiska vapen.
Detta är ju absolut inget positivt! Att landet använder kemiska vapen det som inte är tillåtet, det är inte okej! Men som tur är finns det en organisation som kallas OPCW som sedan i början av oktober  jobbar i Syrien för granska och förstöra de kemiska vapnen.
Efter dessa tio års arbete tyckte bestämt den Norska Nobelkommittén att fredspriset som skulle delas ut 2013 skulle inte gå till någon mindre än OPCW efter allt deras jobb. Trots att flera tusen människor har dött så kunde det varit mer än som om det inte vore för OPCW organisationen.

Jag hoppas verkligen att denna organisationen kommer fortsätta! Det är så enkelt att ha ihjäl många människor genom att använda sig av saringas, senapsgas och nervgasen VX. Men tack vare OPCW så minskas mängden av kemiska vapen och det leder ju till att färre människor dör.
OPCW är absolut värda ett fredspris, efter detta engagemang och vilja i hela tio år så var det på tiden att dom fick det!

http://svenska.yle.fi/artikel/2013/10/11/nobels-fredspris-arbete-mot-kemiska-vapen
/2013/10/11/nobels-fredspris-arbete-mot-kemiska-vapen
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17366596.ab
ter/article17366596.ab

fredag 11 oktober 2013

V. 40 Ninas Resa

"Hanka dolde inte för mig att hon var judinna, och i skydd av mörkret, medan vi låg där i sängen, berättade hon för mig om sitt liv och sina framtidsdrömmar.
"Om vi överlever det här kriget, Nina sa hon - blir vi de enda vittnena. Det kommer inte att finnas många vittnen, så det är viktigt att vi kommer ihåg det som händer oss nu"
Det fastnade hos mig, det hon sa fastnade onekligen hos mig. Väldigt djupt...

Varje gång jag läser en text eller hör en berättelse så får jag egna bilder i huvudet på hur det kan se ut, och just till den här texten kunde jag se hur Hanka och Nina låg i sängen och pratade. Det var mörkt och kyligt utanför, dom fick ligga tätt intill varann för att hålla värmen. Ibland känns det till och med som om man är med i berättelsen, det är en häftig känsla! Den känslan tror jag man får när man är riktigt inne i en bok.

Det var svårt att hitta exakt en sådan bild som jag fick i huvudet men jag tyckte denna var rätt lik som jag föreställde det själv. Bara vi bortser från att det är ljust i rummet och att dom sitter upp så hade den varit perfekt.

Här på bilden ovanför så ser vi Nina och Hanka när dom pratar om hur viktigt det är att dom kommer ihåg det som händer! Hur kriget var, hur det uppstod, vad dom själva kände m.m. Det är så viktigt! Tänk, utan alla vittnen hade vi knappt haft en aning om vad som hände under andra världskriget. 
Så glöm inte att ''komma ihåg''!




Text: 2
Sensommaren 1942 rensades de som inte var arbetsföra – barn, gamla och sjuka – ut från ghettot i Zamosc. Gabryela var en av dessa. Från ghettot gick hon till fots i en flera dagar lång marsch mot ett förintelseläger, troligen Majdanek.



   
Gabryela Bromberg heter en kvinna som levde i Polen under andra världskriget. Hon berättar om sin barndom och om vad som inträffade i landet. Men också om hur hon blev tvungen att fly med sin kusin till en kvinna som hennes far hade bett att ta hand om dom. Tyvärr klarade sig inte kusinen men det gjorde däremot Gabryela som fick hjälp av kvinnan att hålla sig gömd i ett skjul i två år. Vilket var en tur för hon överlevde och bor nu i Sverige.

Detta är rätt fruktansvärt när man tänker på det. Att få vara med om en sådan här hemsk händelse är något man minns för livet. Och på ett sätt är det bra, så hon kan föra vidare detta till sina barn som sedan berättar det för deras barn och så håller det på så.

Bilden jag har valt tycker jag är både hemsk och intressant. När jag ser den så tänker jag på att det var nog ungefär såhär det såg ut när judarna blev tvungna att lämna deras getton. På bilden ser man också att alla håller upp händerna och det är antagligen för att dom blir hotade av vakterna som riktar gevären mot dom. Jag tror att det var ungefär samma sak som hände för Gabryela. Att dom kommer ut mitt i en gata och så står fullt med tyskar och riktar gevären mot dom.
Längst fram på bilden ser man en liten tjej, jag tänker att det är Gabryela och bakom henne står hennes mamma. Detta var kanske var det sista ögonblicket för hon och hennes mamma tillsammans. Det var nog det här som inträffade innan hon skulle fly.

Texterna jag har skrivit om passar faktiskt ihop på ett sätt. När jag först börja läsa texten om Gabryela så tänkte jag direkt på Nina. Det kändes precis som om det var Nina som berättade om hennes barndom. Nina berättar också om hennes liv i Polen och hur dom får bo i getton och tillslut lämna gettona på grund av nya regler. Tänk så kanske till och med Nina och Gabryela kände varann eller bodde i samma getto. Vem vet? Båda texterna handlar ju om vittnen och det är tack vare såna som dom som vi vet mer om vad som hände under andra världskriget.