När Paul först känner att han fått Fransmannens kropp över sig känner han att den först rycker till sedan blir den alldeles mjuk och bara sjunker ihop.
Först blir Paul rädd och försöker ha ihjäl fransmannen men sedan får han en smart idé! För om dom franska soldaterna kollar ner i kratern och får syn på Paul, och ser att han har försökt hjälpa en av deras soldater då kanske dom inte kommer döda honom. Så han börjar genast försöka få upp vatten som ligger lite längre ner under leran med hjälp av hans näsduk. Han knäpper upp den tajta kragen på honom för att kunna ge mer utrymme för hans andetag. Då märker han hur hårt skjortan sitter och och tänker direkt skära upp den med hans kniv. Men då öppnas åter igen ögonen och Paul känner hur rädslan darrar genom kroppen. I bara dom två små ögonen finns en rädsla som är större än Paul någonsin sett. Kroppen ligger fortfarande still men allt liv är som tillfångataget i ögonen på honom. Paul vill verkligen försöka visa att han vill hjälpa honom, så han hämtar mer vatten och ger honom och tar sedan handen och stryker över soldatens panna.
Det är så himla jobbigt att se han lida och höra hans rosslande andning. Det hade varit så mycket enklare om han inte hade tappat sin revolver för då skulle han bara kunnat skjuta honom och slippa höra hans lidande. Döda honom med hans dolk det hade han aldrig klarat av, så att bara låta honom va, var det ända sättet.
Detta var ju en mycket hemsk och känslosam berättelse! Men dom rader som rörde mig starkast var dom här:
Dessa timman - Rosslandet börjar åter ... Hur långsamt dör inte
en människa. Ty jag förstår: det går inte att rädda honom. Jag har
visserligen försökt intala mig det, men vid middagstiden har denna undanflykt smulats sönder, skjutits i bitar av hans stönanden. Om
jag inte hade förlorat min revolver under krypandet i natt, skulle
jag ha skjutit honom. Sticka ned honom kan jag inte.
Här förstår man att han egentligen ville väl. Han ville ju inte att fransmannen skulle lida men han klarade inte av att döda honom med hans kniv. Jag kan verkligen förstå honom. De kan inte ha varit lätt att sitta i flera timmar och höra att denna personen snart ska dö. Höra hur andetagen blir tyngre och tyngre och se hur kroppen bara lida mer och mer. Och jag förstår också varför han inte kunde döda honom på det sättet.
Av: Linnéa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar